Det nalkas vår

Vi går mot ljusare tider. För många innebär det en lättnad när våren och solen bjuder in till ökad social samvaro. Men för en del människor blir våren en återkommande smärtsam påminnelse om den tunga och envisa ensamheten. För ensamhet är en av våra folksjukdomar. Den exploderade och fick tydlig kontur under Covid, men det finns både unga och gamla som fortsätter lida i tystnad. Jag möter dessa människor varje dag i mitt terapirum. Alla har en historia att bära på och drömmar som aldrig uppfylls.

Jag tänker att vi alla kan bidra till att se och bekräfta en annan människa, om så bara för några ögonblick. I kön på Ica, eller när vi ska stiga på bussen. Jag säger alltid godmorgon till busschaffören, så att hen ska veta att jag uppskattar att hen finns. Ser jag en person som verkar vara stressad i kön på Ica så erbjuder jag alltid hen att få gå före. Det är en liten, men varm och vänlig gest, som jag vill tro gör skillnad. För det måste börja med Dig och med Mig, för att vi ska få ett socialt klimat som andas omtanke. Ett hej eller ett godmorgon kostar så lite, men kan betyda väldigt mycket för den som inte känner sig inkluderad.

Jag fick en bukett med fina blommor som får pryda mitt köksfönster. Den blir en ödmjuk påminnelse om att det som växer behöver vårdas och omtanke kan gestaltas på så många olika sätt. Lika glad för den här fina buketten blev jag när min son kom med små blå scilla som han hade plockat på väg hem från skolan. De sattes i ett litet glas på köksbordet. Små små tecken av kärlek och vänlighet.