Vive la France

Hej kära bloggläsare. Ledsen för usel uppdatering, men jag lovar bättring. Som ni redan vet så älskar jag att resa. Jag ser det som en ynnest att få upptäcka nya miljöer, länder, kulturer, dofter, maträtter, nyanser och seder. Det är en själslig resa som alltid får mig att utvecklas, reflektera och få djupare perspektiv. Nyligen var jag i Frankrike. Jag har besökt Paris många gånger. Det är en stad att älska och förälska sig i, men denna gång var målet rivieran och Nice.

Nice har för mig alltid varit en plats för "connecting flights", aldrig en stad som jag enkom har velat besöka och spendera tid i. Så fel jag hade. Det är en helt fantastisk stad utifrån så många olika parametrar. Klimatet är ljuvligt, en september med cirka 27 grader, med ljumma vindar som ändå fläktar och sol som tar fram leenden på läpparna hos människor på gatan. Tre timmar direkt flyg från Stockholm Arlanda och du landar mitt i Nice, utan någon transfer att tala om. Det är en ren stad, inget skräp, fimpar eller klotter. Människor är öppna, trevliga och vänliga, även fast du inte kan så mycket franska. Det är samma tidszon som hemma, vilket underlättar enormt. Det är navet ut mot världen, då du på dryga timmen når franska alperna (jag som älskar utförsåkning), en timme och tio minuter med flyg till Palma och Mallorca och tåget till Monaco eller Paris och cykla till Italien. När jag mötte Nice så kände jag direkt en känsla av djup trygghet och en fin hemmakänsla.

Promenera är hela grejen när jag möter en ny plats och en ny stad. Jag älskar att gå och navigera, upptäcka och insupa atmosfären. När jag promenerar så hinner jag registrera och lagra intrycken. Det är lätt att stanna där känslan är rätt, dricka en kopp kaffe längs trottoarkanten eller på det undanskymda och lummiga torget. Du upptäcker små gömda pärlor, allt från restauranger, butiker och caféer. Varje fotsteg leder dig vidare på äventyret och dagen formas precis som den ska. Det planlösa och spontana för mig framåt och ibland innebär det 38.000 steg och trötta fötter, men med en själ påfylld av intryck och ett hjärta fyllt av tacksamhet.

Språket, gesterna och dofterna blandas med färgerna, nyanserna och det oväntade. Paraplyer som får mig att le hela dagen, då de hänger upp och ner för att ge lite skugga till de som önskar. Så genialiskt, vackert och inspirerande. Varje steg bjuder på nya "emotional pictures" som jag lagrar och vårdar för att plocka fram en grå och mörk novemberdag. Det blir fina minnen som får mig att både längta tillbaka men också längta ut i världen. För resa, det är det bästa som finns.

Älskar du små vindlande gator med gamla hus med ojämna stenväggar? Platser där grönskan spränger sig fram i sprickorna och träskyltarna visar vägen? Det finns så många fina gränder, gator och torg som bara väntar på att bli upptäckta. Jag fascineras varje gång över att människor lever och bor här. De har sina liv här, med drömmar, vardag och familjeliv. Min fantasi skenar iväg och jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att vakna upp på dessa platser varje dag, istället för att bara vara på tillfälligt besök.

Jag var och besökte en vacker och gammal by, Eze. Byn ligger högt upp på en udde och gränsar till en skog med stora orörda områden med buskage och en vidunderlig utsikt. Panormautsikten måste upplevas då den är breathtaking och något alldeles extra. Den lilla byn består av små pittoreska och vindlande kullerstensgator, frodiga trädgårdar och lokala hantverk som parfymtillverkning. Den exotiska trädgården är också väl värt ett besök om du ändå är här.

Mitt i Nice finns det ett vackert vattenfall som man kan besöka. Cascade du Château på Slottskullen ger en fantastisk utsikt över hela staden. Du ser Promenade des Anglais, Vieux-Nice och hamnen. Måsarna flyger fria, svalkar sig i vattenstänken från fallet och platsen skänker frid och andakt. Det är som en undangömd oas där man både kan hämta kraft men även återhämtning.

Jag brukar alltid försöka besöka en kyrka när jag är i en stad. Platsen ger mig möjlighet att tända ett ljus. Skänka goda tankar till nära och kära och stanna upp i mig själv. Jag tänker på en artikel från Dagens Nyheters insida för över 30 år sedan, där en präst blev intervjuad och skrev "jag går ut i öknen och tar tid för stillhet". Så känns det när jag går in i kyrkan och tänder mitt ljus. Jag tar tid för stillhet och andas in viktiga ögonblick. Varje dag är viktig och det är mitt ansvar att försöka göra det bästa av tiden, som vi vet är ändlig. Det är därför som resandet är så berikande, då jag får så många nya färger och nyanser på min palett.